Jaha.. då var det dags då. Jag ska börja blogga (igen) Jag har gjort några tappra försök tidigare, men det slutar alltid med att jag glömmer bort att skriva och sanning att säga så glömde jag t.o.m att jag hade en blogg överhuvudtaget. Förvirringen är total.
Min son ringde just och sa att han fått punktering på mopeden och allt var bara skit och livet nattsvart. Det är något alldeles speciellt hjärteknipande med en tonårskille med gråten i halsen. Jag stod som vanligt handfallen och med en sambo som spelarrangör på ett stort AirSoftspel så var jag lämnad åt mitt öde.
Klok kvinna reder sig själv. Hon ringer sitt ex.
Eftersom han är den snällaste som finns och Gud var på sitt allra soligaste humör när han skapade honom, så sa han att han skulle se vad han kunde göra.
Bra! Nu skulle jag bara ringa sonen för att få veta var mopeden stod.. Då har han stängt av sin mobil (han blev ytterst förbannad på sin blida moder när jag i min uppgivenhet sa "Men det var ju det jag sa! Du KAN inte åka ut med moppen när du nyss har lagat däcket på mopeden")
Tillslut hittade mitt ex moppen och kunde styra hem den till sitt garage..
Det tar på krafterna att vara orolig för precis allt och alla.. Sa ngn curlingförälder?? jag.. nähähähä.. det kan jag aldrig tro..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar