Handlat idag...

Idag var jag med min fina vän helena och storhandlade. Det var trevligt som vanligt. Vi gick runt i butiker och kollade på kläder och sen blev det den sedvanliga lunchen på MAX. Inget viktväktande idag inte. Fast jag valde bort pommes frites som tur var. Haha. Hon kör sin LCHF diet, så vi äter ju helt olika. Var och en blir salig på sin tro. Idag körde jag någon slags onyttighetsdiet. Inte bra...

Imorgon börjar jag viktväkta.. Blir inte helt enkelt med tanke på att min dotter Zandra ska ha 14-års kalas på lördag.. Jag har god lust att vänta tills efter det, men icke! Jag måste börja nu.. annars blir det aldrig av. Jag ska på heldagsshopping med fina kompisen Anna imorgon och då gäller det att hitta nåt bra lunchalternativ (I vanliga fall hade det blivit Mc Donalds.. men nu går ju inte det.. Eller kanske en sallad?? Vad kostar en sån i points tro??)

Köpte en drickyoghurt idag. Skum smak-kombination, men den var riktigt god! Bra mellis i värmen. Hela flaskan 3,5 points.

I morgon ska det handlas...

Då ska inköpslistan bestå av nyttiga ting.. Frukt, bär, lättprodukter osv... Ska bli ganska skönt. även om det känns konstigt. Nu är det viktväktartänket som ska kopplas på. Något som inte varit aktuellt på myyyycket länge nu (vilket ju är anledningen till jag nu ser ut som jag gör)

Ja hujedamej... det ska gå.. det måste gå.. jag vet ju att det funkar.. men ändå. Det känns både bra och spännande, men samtidigt oändligt jobbigt..

Vi har blivit fler i familjen. Fyra st fler. ytterst ofrivilligt. Vår katt-flicka nedkom med fyra pipande ynklingar denna morgon. Men vi måste bli av med dom. Allihop! Jag svor ve och förbannelse när jag förstod att hon var på tjocken. Ändå klappar hjärtat lite snabbare och något mjukt och varmt svämmar över i mitt bröst när jag ser de små blinda krabaterna krafsa omkring där på filten. NEJ!! Vi ska inte behålla dom. Nej nej nej...

Nu ska jag börja blogga...

Jaha.. då var det dags då. Jag ska börja blogga (igen) Jag har gjort några tappra försök tidigare, men det slutar alltid med att jag glömmer bort att skriva och sanning att säga så glömde jag t.o.m att jag hade en blogg överhuvudtaget. Förvirringen är total.

Min son ringde just och sa att han fått punktering på mopeden och allt var bara skit och livet nattsvart. Det är något alldeles speciellt hjärteknipande med en tonårskille med gråten i halsen. Jag stod som vanligt handfallen och med en sambo som spelarrangör på ett stort AirSoftspel så var jag lämnad åt mitt öde.

Klok kvinna reder sig själv. Hon ringer sitt ex.

Eftersom han är den snällaste som finns och Gud var på sitt allra soligaste humör när han skapade honom, så sa han att han skulle se vad han kunde göra.

Bra! Nu skulle jag bara ringa sonen för att få veta var mopeden stod.. Då har han stängt av sin mobil (han blev ytterst förbannad på sin blida moder när jag i min uppgivenhet sa "Men det var ju det jag sa! Du KAN inte åka ut med moppen när du nyss har lagat däcket på mopeden")

Tillslut hittade mitt ex moppen och kunde styra hem den till sitt garage..

Det tar på krafterna att vara orolig för precis allt och alla.. Sa ngn curlingförälder?? jag.. nähähähä.. det kan jag aldrig tro..